Fight for it

Lämna oss inte, var min första tanke när vi fick reda på att Jesper skulle tillbaka in i armén. Hoppet kom när han sökte och hoppades få komma in på en 6 månaders utbildning så att vi snart kunde få vara tillsammans igen. Men vem har sagt att jag skulle ha sådan tur? Domen blev 12 månader. För mig är det är dom, men för honom en chans. Han hamnade på en linje som kan ge honom stora fördelar i det verkliga livet när han kommer hem igen så jag är på ett sätt glad för hans skull men samtidigt känner jag mig otroligt ensam och nere utan honom vid min sida

Aldrig att jag skulle klara av det. Aldrig att vi som par skulle klara av det. Aldrig att Leah skulle klara av det. Vem vet om vi klarar av det? Det vi vet är att vi klarat av 3 månader. Dom 3 tuffaste månaderna i mitt liv. Jag vill kunna säga att vi klarar det.

Så tänkte jag när jag fick reda på att jag skulle ta hand om Leah, huset, bilen, räkningar men framför allt vardagen själv. Jag blev arg över hur han kunde lämna allt ansvar på mig. 

Men idag, efter att ha mått väldigt dåligt kan jag inte göra så mycket än att vara stolt över mig själv. Jag menar se vad jag har åstadkommit. Jag har klarat av 3 månader. Jag klarar av att ha hand om allting utan att vara dålig på det. Jag klarar av att vara en bra mamma för Leah.

Jag kanske får det att låta som att Jesper inte finns mera, men han finns. Han kommer hem på helgerna och ger mig det där jag behöver för att klara av en vecka till tills vi ses igen. Han får mig att klara det.