Fredag

Fredag med stort F. Idag kommer Jesper hem efter två veckor borta. Kan inte göra något annat än att le. Vad jag saknat honom. Längtar tills flyget landar så jag får hålla om honom.

Denna helg kommer bara gå i kärlekens tecken. Middag på Dinos och familjemys. Tänk att man blir som ett litet barn på julafton sådana här dagar, känner mig alldeles nykär.

Sådana här gråa dagar kan man inte gör något annat än att drömma sig bort. Tänk att en av mina drömmar kommer gå i uppfyllelse i vinter. Det var så att denna jul överraskade Jespers familj oss med en helt otrolig julklapp. 2 veckor på Mauritius över nästa jul. Färdig bokat och betalt. Helt otroligt när jag sitter och tittar på bilder, kan inte förstå att jag ska till en sådan tropisk ö. Kommer bli magiskt. Det är så att Jespers pappa fyller 50 och bjuder med oss på denna resa. Har alltid velat åka till ett sådant här ställe men bara vågat drömma. 

Tänk att jag har världens bästa familj. Finns inte ord hur tacksam jag är nu dessa veckor efter operationen jag inte kan göra så mycket, framförallt inte heller köra bil. Men där finns dom, ställer upp i vått och torrt. Kör mig hit och dit. Hjälper mig med ärenden. Hjälper mig med mat och Leah dagligen. Ja, de hjälper till med allt. Min älskade mamma, pappa och syster.

Idag fick jag t.om avnjuta några timmar hos frisören medan min pappa skjutsade på och passade Leah. Är så lyckligt lottad som har er i min familj.

Jag har ju glömt att berätta att över jul och nyår var faktiskt Jesper hemma med oss. Är så himla lycklig över att han kunde vara det och att vi fick spendera tid tillsammans oavsett om de veckor han var hemma inte var de bästa pga sjukdom och min operation. 

Julen firade vi hemma hos min familj och det var riktigt trevligt. Nyår firade bara vi tre och hade det mysigt. Firade även förlovningsdag på nyårsafton. 4 år med en ring på fingret. 

Operation

Det verkar som att jag och den åländska sjukvården inte alls kommer överens. Idag är det två veckor sedan jag opererades i Uppsala. En operation jag inte vågade ha så mycket förväntningar om eftersom jag träffat runt 7-8 olika läkare (ortopeder) som inte hittat något fel efter att jag hade opererats den första gången. Jag har fått höra allt från att smärtan jag har känt är psykisk till att nerver kan vara i kläm. Men ingen har tagit min smärta på allvar och inte heller har de brytt sig fast knäet svullnat upp vid ansträngning.

Men så vaknade jag upp på uppvaket och fick höra att min yttre menisk hade varit helt sönder, bara små bitar kvar. Det fick mig att undra hur alla dessa läkare kan ha missat det.. 

6 veckor på kryckor utan belastning blev domen efter op. Har idag klarat av 2 så det går framåt. Har haft otroligt ont men nu är det äntligen lagat så nu kan det bara bli bättre.  

Del 2/ Sjukt barn och åländsk sjukvård

"Ge henne zyrtec så blir det bra" dessa ord får mig att må illa. Hade en klump i magen hela dagen efter att vi blev hemskickade med något som han googlat sig till, och framförallt fel beräknat.

Att inte våga somna för att om jag somnar kanske Leah skulle få en värre reaktion och dö, sådana tankar somnade jag till slut till..

Måndag morgon.
Vi vaknar.. Leah är lite slöare än vanligt men när dagsljuset når henne får man en chock. Hela hon är full av prickar/utslag. Ögonen är alldeles röda. Hela hennes kropp är full, vid detta läget såg jag knappt någon hud. Även svullen är hon. Det var bara att åka in men denna gång följde jag min magkänsla och ringde akuten där jag fick ett väldigt bra bemötande. Jag berättade som det var, att jag vägrade åka till hälsocentralen där vi blev hemskickade mindre än ett dygn tidigare.

Väl framme tog dom oss på allvar och vi fick komma in nästan direkt. Fick en jättebra sköterska och en läkare som tog Leah på allvar och satte in medicin och gjorde en fullständig undersökning. Från topp till tå. Man sa att det var en allvarlig reaktion. En läkemedels reaktion. Han ringde barnavdelningen och diskuterade. Ett sådant här fall måste följas upp. En värre reaktion kan komma senare eftersom detta är en sen reaktion. Inget läkaren på hälsocentralen berätta. Vi ska nu, imorgon (onsdag) på provtagning för att kolla hennes värden. Även något sådant är mycket viktigt att göra menar läkaren på akuten. Inte heller något sådant tala läkaren på hc om. Sköterskan var bra, hon försökte allt med att lugna Leah som har lite svårt med sjukhus och blir väldigt ledsen. Hon kom med trip och glass och var hur underbar som helst. Hon var inte alls som sköterskan som var otrevlig på hälsocentralen.

Känslan att äntligen bli tagen på allvar var underbart att känna. Jag kunde slappna av fast Leah fått en allvarlig reaktion för att jag för en gångs skull kunde lita på dessa människor som tog hand om henne. Något jag aldrig kommer kunna göra på hälsocentralen.

Att inte kunna lita på någon som kan ha hand om dig när det står mellan liv och död är inte okej. Jag tycker verkligen något måste göras.

Sjukt barn och åländsk sjukvård

När vardagen inte riktigt blir som man tänkt sig, inte heller veckan som gått. Allt började i söndags (28/12). Vi hade planerat en sverige resa med Ikea på schemat. Leah hade pratat om att få åka båt i flera dagar och allt verkade frid och fröjd tills vi började närma oss färjan. Då höll hon sig från magen och sa "pippi" mitt i allt började hon spy. Sambon försökte intala mig att hon var åksjuk och Leah själv ville absolut inte vända hemåt utan hon skulle åka båt. Hela dagen var hon hängig och jag ångrade så att vi inte hade vänt hemåt. Hon ville inte äta och sov mycket. När vi äntligen kom hem igen (åkte hem med tidiga båten) så fick hon hög feber. Hon skakade som ett asplöv. När vi till slut fått henne att sova så vaknade vi av skrik och gråt. Hon låg dubbelvikt av smärta. Allt hon ville var att sitta på pottan. Tog inte så lång tid innan jag förstod att det tog ont när hon kissade. Ringde akuten men de tyckte jag skulle avvakta tills morgonen efter och åka till hälsocentralen. Som tur är blev det bättre och hon somnade till slut.

Nu har det lyckats bli måndag. Fick ett urinprov från Leah så åkte in med det fort till HC där de bekräftade att det var urinvägsinfektion. De ville även träffa Leah eftersom provet var illa och redan här lovade sköterskan mig att vi skulle få komma in direkt till läkare eftersom hon inte alls mådde bra och eftersom Leah har svårt för sjukhus. Sköterskan menade att det finns en policy att sjuka barn får förtur. När vi väl kom dit blev det inte alls som de lovat. Vi fick vänta 45 minuter med ett barn på 40 graders feber och riktigt illa urinvägsinfektion med smärtor som jag aldrig någonsin vill att hon ska uppleva igen. Sedan kom läkaren ut med ett recept på antibiotika och skicka hem oss. Väl på apoteket tog det tid eftersom damen där tyckte receptet såg konstigt ut. Det visade sig att läkaren hade ordinerat helt fel mängd antibiotika. Nu blev jag arg. Tänk om de hade varit alldeles för mycket att det skulle ha skadat min dotter. Men försökte tänka att alla gör vi fel.

Febern fortsätter vara upp till 39-40 grader och vi kämpar. Hon mår inte alls bra men visar tecken på att urinvägsinfektionen går åt rätt håll.

Nu har det blivit torsdag och hon har fortfarande hög feber och allmänt påverkad. Nu har hon även drabbats av en rejäl förkylning och mår ur uselt. Ringde hälsocentralen som tyckte vi skulle komma in. Väl där ser sköterskan att hon inte alls mår bra men menar att det är lång väntetid (väntrummet fullt) hon tippade på att det åtminstone skulle ta 3 timmar. (Tycker själv att de borde ha kunnat se mellan fingrarna och tagit in oss med tanke på hurdant skick Leah var i) men vi åkte hem och sa att vi kommer senare. För första gången skriver sköterskan faktiskt in oss så att vi finns med på listan. Några timmar senare åkte vi tillbaka och fick faktiskt komma in. Nu berättar läkare nummer 2 att förkylningen var orsakat av medicinen. Att det slår ut kroppen. Han skriver ut mera antibiotika eftersom läkare nummer 1 hade ordinerat helt fel. De tar även crp som borde ha tagits redan i måndags. Det var förhöjt ännu efter 4 dagar med antibiotika så infektion i kroppen är ett faktum. Men normalt enligt läkare nummer 2 och skickar hem oss

Nu har det blivit lördag. Febern är borta. 7 dagar med 39-40 graders feber har satt sina spår. Läkarna menar ännu att det är normalt att ha så hög feber så länge fast min magkänsla tyckte något helt annat. Nu har hon börjat få prickar på kroppen. Ringer HC som tycker vi ska avvakta. 

Det blir söndag och hon är full av utslag. Hon är även svullen runt ögonen och ser hemsk ut. Vi ringer och meddelar att vi kommer in för en trolig allergisk reaktion. Sköterskan säger att det inte är så lång väntetid. Väl där får vi dåligt bemötande. Sköterskan så gott som struntar i oss. Jag menar att en allergisk reaktion är väl något man prioriterar? Tänk om hon skulle få andnöd? Men nej. 3-4 patienter i väntrummet och de låter oss vänta över 2 timmar, TVÅ TIMMAR. För att sedan träffa läkare nummer 3 som måste ringa om råd för att han tyckte vi skulle fortsätta med en ny antibiotika men läkaren på andra sidan luren tyckte inte det. Han började googla om något syrtekt och jag frågade om han menar zyrtec med z. "Jo svarar han" och googlar på. Han säger alltså efter all väntetid och han tittar knappt på Leah fast hon såg hemsk ut. Han tittade inte ens i hennes mun om hon skulle varit svullen att vi ska åka till apoteket efter recepfri allergimedecin. Han googlar på och kommer fram till att 2,5 ml blir bra och skickar hem oss.

Nu sa min magkänsla att det inte alls var rätt beslut med tanke på hur hon såg ut. Jag tyckte de borde gett henne något starkare på direkten. För 1 år sedan ungefär reagerade hon på något och fick attarax men detta sa denna läkare absolut nej till. "alldeles för starkt" tyckte han. 

Kvällen är nu här och hon sover tungt. Första gången på länge. Kan räkna veckans sömntimmar på en hand. 

Hade en klump i magen efter nattningen eftersom reaktionen inte lagt sig så ringde akuten och frågade lite om hur länge en reaktion kan sitta i och hon sa att det kunde ta en vecka eftersom antibiotikan Leah ätit var så starkt. Hon undrade även vad vi fick ordinerat och jag sa receptfri zyrtec 2,5ml. Nu reagerar hon ordentligt och tyckte det lät mesigt. Hon säger att jag ska vänta lite för att diskutera med läkare. Och vad ska jag säga. De har gjort det igen. Ordinerat helt fel. 2,5ml för lite denna gång. 

Så vart vill jag komma? Jag skämms över den åländska sjukvården. Hur kan dom inte prioritera sjuka barn? Hur kan de ordinera fel medicin och fel mängd? 

Jesper var sjuk förra veckan och fick diagnosen körtel feber och blev hemskickad. Han blev inte bättre och åkte tillbaka men blev hemskickad. Sedan ringde han medimar och fick en tid där de bekräfta att han inte alls hade körtel feber. Läkaren på hc tittade aldrig på hans provsvar utan gav han diagnosen för att han hade ont i magen och feber..Hur kan man missa något sådant? Är det inte provsvaren det första man ska titta på som läkare före man ger någon diagnos?

Så man undrar nog vilken utbildning eller hur lång dessa verkligen har..